dotterbloggen

Ojojoj vad tiden går fort när det blir en ny höst och en har nya rutiner (läs: inga rutiner alls) och glömmer både dagar och tider och bloggar. Igår hade vi DB-möte i nya lokalen, med flera nya medlemmar, där jag insöp höstpepp samt axlade rollen som kassör. Jag är den enda jag känner som tycker det är roligt att deklarera och jag har ett sifferminne som en gång fick mig att under flera år komma ihåg telefonnumret till ett hotell som min mor en gång bott på i Hong Kong (dvs. både sjukt långt nummer och sjukt onödig info) samt alla mina familjemedlemmars och nära vänners fyra sista siffror i personnumret. Hur detta skulle underlätta för mig i kassörsrollen vet jag inte ännu, men ja, jag gillar siffror.

Berättelser om Finland har berättats, och då ska väl inte jag vara sämre än att jag bjuder på några bilder från denna svensk-finsk-feministiska kontaktknytande kunskapsutbytande kreativa vecka.

Så här ser en Dotterbolagare ut när hen åker Finlandsbåt…

…och så här ser Helsingfors seriecenter ut.

Karolina Bång pratar om Guerilla Girls på en inspirationsrunda/föreläsning/prat om våra feministiska förebilder.

Sara Hansson berättar också.

Här visar Tiitu Takalo original och några av teknikerna som hon använder i sitt tecknande.

Medieträning med Sara H och Sara G.

Lisa Ewald och Tiitu målar på väggarna inför utställningen.

Undertecknad ritar ett emo som sitter och chillar på en rosa väggmålning.

Också Beata Hemer unnar sig av väggen.

Fönstermålning in progress.

Karin Casimir-Lindholm dekorerar galleriet med våra serier…

…som får improviserade ramar, målade direkt på väggen.

Detta är vad lyckliga förbipasserande får vila sina trötta ögon på.

Skylten som inbjuder till vernissage och föredrag av Dotterbolaget.

Och här är det ju, föredraget!

Bordet som Berit Wiklund, Mari Ahokoivu och Tiitu står runt är en enda stor gästbok.

Karin hittar en ny vän.

Delar av Malmös feministiska kör bjuder på visor.

Vi jobbar med ett seriereportage om resan, som kommer att dyka upp i Malmö Fria Tidning förhoppningsvis redan denna lördag.

Och som avslut på denna lilla bildserie får ni beundra det fyllda gästboksbordet.

Ses igen i helgen, puss och kram!

Jag var 16 år när jag första gången reste utomlands utan mina föräldrar. 16 år när jag började på gymnasiet, när jag träffade min bästa vän Lena och när jag började vidga min musiksmak till att innefatta annat än enbart Manic Street Preachers. 16 år när jag fick anorexia. 16 var också året då jag började kalla mig feminist och året då jag upptäckte tecknade serier. Inte Kalle Anka-pocket eller Fantomen, utan serier för mig. Värdefulla, talande, vuxna serier.

Först ut var Rocky. Han var ju där i tidningen varje dag. Tillräckligt rolig för att en nykläckt feminist skulle bortse från den osmakliga grabbigheten. Jag köpte albumen, var nöjd, och det dröjde rätt länge innan jag insåg hur långt serievärlden sträcker sig utanför DN:s sparsmakade stripseriesida. Sen hittade jag den. Boken. Hey Princess av Mats Jonsson. Serier var inte synonymt med strippar, de kunde bli en hel roman! Jag placerade den högst upp i badrumsbokhögen i mitt första egna hem i Skärmarbrink (bara en station från Björkhagen, där Jonsson bor i boken), så att alla som besökte mina 13 kvadrat skulle få chans att ta del av min nyupptäckta serievärld. Och åh vad jag ville vara en del av den! Jag ville också droppa indiereferenser och skapa popkultur!

“Men gör det då”, sa Lena. “Rita om oss.”

Och så gjorde jag det.

Lena försöker få mig att förstå hur bra Kents “Visslaren” är

Som liten ritade jag hela tiden. Mest cyklar som trampades fram av klackskoklädda mammor med lockigt hår och cykelhjälm, men så småningom även serier. Sen kom jag till den där åldern då jag konstaterade att jag inte kunde rita. Jag kunde mest ingenting egentligen, tyckte jag. Och la ner.

Så här kunde det se ut när Lullis liten ritade serier

Jag läste alltså serier av två snubbar och inspirerades. Det är naturligtvis inte hela historien. Snarare bara början. Genom Jonsson fick jag en ingång till det som väl brukar kallas de svenska alternativa serierna. Jag läste Åsa Grennvalls ångest, Liv Strömquists och Sara Granérs politik och feminism och Nina Hemmingssons enrutingar. Jag läste om Dotterbolaget, det fantastiska seriekollektivet i Malmö, Malmö som verkade vara Sveriges seriestad, åh Malmö.

Emma, tecknad för länge sen

I mitt hus bodde Emma. På kvällarna satt vi i soffan i min korridor och åt glass och pluggade. Hon sin barnkultur och jag min genusvetenskap. Fast mest ritade jag. Det var Emma som först hörde talas om Serieskolan. Och det var jag som var modigare än aldrig förr, och sökte.

Kom in.

Flyttade.

Ni förstår säkert själva, eftersom ni just nu läser mitt inlägg på det där fantastiska seriekollektivets blogg, vad som hände sen.

Tack två fina Saror för två fina veckor!

Idag tänkte jag berätta om hur det gick till när Dotterbolaget blev filmstjärnor. Eller rättare sagt hur det går till, i presens, eftersom det händer just nu!

RÅFILM är, likt Dotterbolaget, ett slags kollektiv, men med den huvudsakliga skillnaden att de gör film istället för att rita serier. Däremot möts vi nu genom att de vill filma oss.
Just nu gör RÅFILM ett gäng dokumentärer om kreativiteten kring Möllan. De har filmat olika skapare och kreatörer som har Möllan som nån form av bas, och nu är det dags för filmen om Dotterbolaget. Under veckan som gått har de filmat och pratat med flera av oss på våra arbetsplatser. I torsdags var våra favoritfilmare Tommy och Erica på Serieskolan, där bland andra jag, Karin och Lisa huserar.

Karin ritar en animation!

Hungriga Dotterbolagare.

Nu ska jag göra nåt som inte har ett dugg med varken Dotterbolaget eller tecknade serier att göra, nämligen titta på Seinfeld, dricka läsk och äta godis. Vi ses senare i veckan!